Earn The Turn!

Hej hopp fjälltopp!


Bidde lite hajkning i helgen i alla fall! Runt elva lyckades jag och Georg ta oss iväg hemifrån på söndags"morgonen", förmodligen mest mitt fel att de blev så sent. Jag är så seeeeg, men men det hör till en annan historia. Vi åkte till Mörsil och hämta upp yra Pernilla som efter halva vägen upp till sällsjö kom på att hon lämnat sina pjucks hemma, smart smart. (men jag kan erkänna att jag var ett halv ögonblick ifrån att göra detsamma själv ;P) Som tur är finns ju sten på uthyrningen i bydalen så hon fick sig ett par nya, fina pjäxor där. Åkte vidare mot Falkfångarn som var vårt mål. En gammal backe som inte är öppen, alltså helt fritt med offpist och alldeles lagom svårt för lilla mig som inte é så hemma på de där med djupsnö. Vi slängde upp skidorna på axeln (och i georgs fall brädan på ryggen), och började knata. Kan säga att kylan var som bortblåst efter sisådär 20 meter, svetten rann, pulsen steg, flåset ekade mellan träden men tillslut 40 minuter senare ungefär stod vi längst upp i backen och tittade ned. Vi slängde på oss utrustningen och for iväg nedför backen, de var lite flackt men det var lätt värt! You have to earn the turn som Georg sa det och det lovar jag att vi gjorde.


Sen blev det fikapaus med baguetter, varm choklad, naturgodis och så klart den obligatoriska kexchokladen! Gick sen upp för andra gången, denna gång tog det bara 30 minuter då det redan var upptrampat. Vi åkte andra backen ned denna gång ännu mer flackt tyvärr, men i slutet blev det riktigt bra lut så man kunde dra några tysta, mjuka svängar i den ny fallna fluffsnön. Härligt!


Hemgång och tillbaka till verkligheten, hämta hem Ziri från dagis hos mormor och morfar. Åt mat, packade tvätt och annat för att åka in till staden. Väl här vid halv nio var det bara att sätta sig ned och försöka memorera någonting inför dagens matteprov.

Dagen började jag starkt med att försova mig 45 minuter så jag kom försent till skolan och zorro fick sig bara en miniplutt promenad. Dagen har flutit på med, låt mig säga inte riktigt fullt fokus på någonting. Jag tog en liten springtur på 3 låånga kilometer, fantastiskt vad kilometrarna blir längre när man springer dem än när man går :S Har terroriserat Pernilla med min övertrötthet, plågat mig själv med skrattattacker så stora att jag inte får någon luft och ja varit allmänt dryg antar jag, sry Pörnie. ;P

tjing

yrväder

Denna dag skulle vi ha varit uppe på fjället och hajkat men vädergudarna var inte delaktiga i våra planer bevisligen!

Så vi lånade mors bil och fräste iväg en sväng till Offne istället, plockade fram agility hindren jag spikade ihop i sommras. Även här i lilla Offne var vädret emot oss, en stark vindpust, ja nästan en orkan drog in mellan husen där vi höll till. Allt for omkull som dominobrickor och sen var det bara till att plocka ihop kaffevedshögen för att laga. Två borrmaskiner, skruvar, lim och lite vilja gjorde susen!

Just nu är det bara hoppning och tunnel som tränas, slalompinnarna är så svåra att få ned i backen. :P Satt dock och tjuvtittade på klipp från i somras när zorro lärde sig slalom, första dagen efter nybörjarkursen såg träningen ut såhär:

Själv var jag på jobbet, men Georg tränade upp honom. Så när jag kom hem kunde Zorro slalomen klockrent :D Några dagar senare såg träningen ut såhär:

Så duktig min lilla zorro, även lillmonstret har såklart varit med idag. Men hennes träning gick mest ut på inkallning som hon för stunden verkat glömma bort vad det går ut på :P

Tjingeling

Sötnöt

"Heeeej! Jag är son till min mamma! Får jag klappa din hund???"

Träffade på en riktigt söt unge igår när jag var ute med Zorro, tror aldrig jag har hört någon prata så fantastisk fort! Under 10 sekunder då han klappade Zorro fick jag höra ungefär hela hans livshistoria! Mamman som han var med stod bakom lite stressad och försökte få med sin son från hunden och mig. Tillslut tog hon tag i hans arm och drog honom med sig. Han stretade emot, gick baklänges för att så länge som möjligt kunna prata med mig. Det sista jag hörde var att hans hund som var hemma hos hans mormor var en mini collie på 7 månader som var jätte jätte jätte söt. Sen var de så långt borta att jag inte längre kunde höra vad han sa. Men han drogs fortfarande baklänges bakom mamman och försökte prata med mig. Själv stod jag helt lamslagen och bara smälte all information jag precis hade fått inbankad i huvudet. Småskrattade för mig själv hela vägen hem.

"Hej! Jag är son till min mamma! Får jag klappa din hund?"

glädje vänner, irritation frustration skola

Otroligt vad skönt det är att springa NÄR man väl kommer ut!

Sitter vid datorn nyss hemkommen från årets första springtur! Stolt, trött fast samtidigt otroligt pigg, men ändå helt lugn och tillfreds. Förstår inte varför man inte lyckas pallra sig ut lite oftare? Man mår ju så mycket bättre efteråt! Men de klart de sitter väll någon liten spärr i huvudet på en som säger att det är alldeles för jobbigt. De kanske den spärren som kallas latmasken??


På senare tid har man ju återgått till skolan då. Tror aldrig jag varit så less på denna skit som jag är nu. Faktum är att det verkligen drar energin, sugen och glädjen ur en att sitta i ett klassrum med bara i snitt fem stycken andra där. Alla är hatiska, irriterade och less på hela världen verkar det som ibland och all den negativa energin gör mig alldeles matt. Själv kan man ju inte heller stå emot, man drabbas lika hårt av frustrationen som av någon anledning har infunnit sig i vår lilla grupp. Jag vill att det som genom ett trollslag ska försvinna, jag vill att alla ska vara glada, eller åtminstone GLADARE! Fröjden är i alla fall matte och fysiklektionerna då man kan vara med sina gamla inbitna vänner från Mörsil och Mattmar, då får man sig några goda skratt.

Tur för mig är att jag kan lämna skolans sinnesstämning kvar där den hör hemma, på skolan. Lämna den där och komma hem till mina glada och snälla sambos Pernilla, Gunvor och världens bästa Zorro. Att älsklings Georg finns och såklart lilla Ziri! <3<3<3

Se upp i backen

Ett nytt år med nya upptåg vilka ska dokumenteras i "se upp i backen". En liten äventyrsbok som jag gjort. Den skall fyllas med bilder och text från olika sorters äventyr, turer och andra upptåg, som är värda att minnas för resten av livet. :D

Det första kapitlet i boken handlar om gårdagens tur. En riktigt nice tur med Georg, Pernilla och Zorro. Dagen bjöd på två decimeter nyfallen snö, ett antal regnbågar i fjärran och en stor glad sol på himmelen. Vi utgick från Ullådalsstugan och skidade iväg mot fjället. På vägen upp träffade vi på tre stycken hundspann varav ledarnhundarna i det ena blev lite väl nyfikna på zorro. Så istället för att följa spåret dit de skulle tog de av rakt mot oss, zorro blev rädd och började försvara sig mot de 10 hundar som var på väg rakt mot honom. Jag blev lite smått rädd där ett tag men insåg ganska snabbt att om de där hundarna verkligen ville zorro något ont så hade han redan varit död. Georg lyckades i alla fall ta sig iväg med zorro en bit och jag schasade iväg draghundarna och fick iväg dem på rätt spår igen. Föraren suckade åt oss och skakade på huvudet när han passerade, en riktig surgubbe! Men hur skulle man ha agerat???

Vi fortsatte vidare upp på fjället, solen tittade fram och det var helt vindstilla, temperatuden låg på minus 7 grader ungefär. Vyerna vi fick suga i oss där uppe går inte att beskriva och det blir ju aldrig samma sak på bild! Efter cirka fyra kilometer tog vi fikapaus och efter det vände vi tillbaka. Vädret slog om, det blev mycket kallare, det började att snöa lite smått och solen försvann bakom en tjock dimma. Så turen blev lite kort men bra var den i alla fall!

I dag har jag och Georg tränat med hundarna, Ziri gör verkligen framsteg! Detta förmodligen tack vare Cesar Millan. Vi har nästan bara tränat ledarskap (enligt Cesars metoder) med Ziri på senare tid och dag gick vi över på att träna lite med koppel igen. Tro det eller ej, men hon har nu gått ifrån att vi hela tiden var tvugna att mata med godis och berömma konstant för att hon inte skulle dra i kopplet och yra på. Till att hon nu går bredvid eller bakom med helt hängande koppel utan att man behöver ge godis eller någonting, det har blivit helt naturligt för henne. Och detta framsteg har hon gjort utan att vi har tränat koppelträning alls, endast ledarskap! ^^